UTDRAG – DET OHYGGLIGA ARVET

AFRIKANEN SOM DJUR

Ett vanligt fenomen bland jazzmotståndarna är att koppla ihop de svarta amerikanska jazzmusikerna med Afrika, djungel och djur. Konserterna beskrivs med ord som »menagerisensation« eller »katzenjammermusik«. Man talar om »djungelmuller«, om att tankarna går »till urskogen«. Man skriver om »bölande och pipande«, om »kraxande« i mikrofonen, om »saxofonylande och trumpetbräkande«, om att »en baryton kan låta som en gråtmild alligator«, eller om en saxofon som »råmade som en ko«. Om sångerskan Maud de Forest sägs att »hon kastar sig över publiken […] som ett leende och godmodigt rovdjur«. I ena stunden liknas hon vid en »kärlekskrank pudel« (förmodligen en anspelning på det krulliga håret), i nästa sägs att hon har »fart i rörelserna som en tiger«.

»Apkult«, »apkonster« är andra favorituttryck bland jazzmotståndarn och de är självfallet inte tagna ur luften. Vetenskapsmännens liknelser mellan afrikanen och apan och det antydda nära släktskapet får vissa skribenter att helt släppa hämningarna. I göteborgska Morgontidningens recension (1939) av pianisten Fats Waller talas om »ljud utsända av en medelålders högljudd chimpans«.Kulmen på jazzmotståndarnas rasistiska attacker nås under Louis Armstrongs besök 1933. I Dagens Nyheter liknas Louis Armstrong vid »en berusad Gorilla«, som »svettig och dreglande skuttade omkring och utstötte sina illaluktande vrål« medan Socialdemokraten beskriver Armstrong som »primarien med sina apliknande konster och läten«.För Aftonbladet är det positiva med konserten att »den gjorde slut på den gamla tvisten huruvida aporna ha ett språk«.Priset tas av Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning vars recensent på några få rader lyckas pricka in nästan samtliga negativa stereotyper om afrikanen: »Jazzkungen och människoätarättlingen Louis Armstrong visar sin slätrakade flodhästfysionomi. Flaxande med en helt vanlig mässingstrumpet och en jättestor näsduk klafsar han fram till tribunen, visar tänderna, snörvlar, upphäver ett av sina vilda negroafrikanska urtjut, då och då omväxlande med ett gravhest gorillevrål från urskogen.«

Ur Afrikanen i Det ohyggliga arvet. Sverige och främlingen genom tiderna

©Christian Catomeris

SVENSKEN SOM GJORDE ASIATEN GUL

Idag, när associationen mellan gul hudfärg och östasiater verkar så »given« kan det vara intressant att veta att det rör sig om en ren skrivbordskonstruktion skapad av människor som själva aldrig besökt Asien. Upphovsmannen bakom detta påfund, den sannolikt förste att koppla ihop den gula färgen med asiater är en svensk: Carl von Linné. Det sker i och med utgivningen av hans stora naturlära Systema Naturae (1735). I detta världsberömda verk klassificerar Linné inte enbart djur och växter utan försöker sig även på att dela in människorna i olika »arter«. Som framgått i föregående kapitel kopplar han ihop varje art med en hudfärg och med vissa egenskaper. Om den tredje av människans fyra arter skriver Linné:Homo asiaticus, gul, trög, melankolisk, girig, behärskas av inbillning. Varifrån får då Linné idén till detta färgval? Ja, knappast från sina lärjungar som han då skickar ut i världen på vetenskapliga expeditioner.Bland de många reseskildringar som ges ut vid denna tid och långt in på 1800-talet finns förvisso alltid beskrivningar av asiaters fysiska företräden, men inte om någon specifik hudfärg, med undantag möjligen från något enstaka försök att karaktärisera huden som »porslinsvit« eller som »mörk« (för sydkineser).

I själva verket hämtar Linné sin inspiration från antiken och läran om människans temperament. Dessa anses då, liksom elementen (luft, eld, vatten och jord), vara fyra till sitt antal, vart och ett knutet till en kroppsvätska: sangviniskt (blod), koleriskt (gul galla), flegmatiskt (slem) och melankoliskt (svart galla). Vi anar här de fyra färgerna Linné applicerar på sina människoarter. Röd (Homo americanus), gul (Homo asiaticus), vit (Homo europaeus) och svart (Homo afer).

Men som synes är inte Linné helt konsekvent i förhållande till antiken. Den »gula« Homo asiaticus beskrivs inte som kolerisk utan som »trög och melankolisk«, en egenskap som snarare är förknippad med den svarta färgen. Därtill inför Linné två negativa karaktäristika (»girig, behärskas av inbillning «) som inte har med temperamentsläran att göra, utan snarare verkar hämtad från samtidens Asienskildringar.

En annan aspekt som antyder att Linné här försöker utveckla en egen teori om människan, är att han även bryter mot den ordning enligt vilken temperamentsläran placerar de olika kroppsvätskorna. I Linnés värld hamnar den vita Homo europeus först i hans klassificering (i alla fall till en början), medan den gula, Homo asiaticus, placeras först på tredje plats. Egenskaperna som associeras med respektive färg – mer positiva för Homo europeus och Homo americanus – styrker intrycket att Linnés klassificering också innebär en hierarkisk rangordning. I och med tänkare som tysken Blumenbach och fransmannen de Gobineau kommer färgen gul, särkilt från och med 1800-talets mitt och sedan för tid och evighet framåt vara förknippad med asiater. Gobineaus indelning av människan i tre huvudraser, den svarta, den gula och den vita går för övrigt igen i den första moderna svenska skolgeografin, Carlssons Skolgeografi (fr.o.m. 1887), där den kaukasiska rasens, den mongoliska rasens och negerrasens hudfärger beskrivs som »ljus«, »smutsgul« respektive »svart eller mörkbrun«. Till den mongoliska rasen räknas då »folken i mellersta, norra och östra Asien«. Vid denna tid kommer tidningarna fyllas av diskussioner om den Gula faran. »Ansiktsbildning och hudfärg« utgör nu – tillsammans med »levnadssätt och bildning«, »religion« och »människors författning« – ett av de grundkriterier utifrån vilka undervisningen i folkskolan klassificerar människosläktet, ett släkte där den vita människan står över de andra.

Ur Asiaten i Det ohyggliga arvet. Sverige och främlingen genom tiderna ©Christian Catomeris