”Berättande journalistik på bästa nivån”
Per Wirtén - Expressen

Köp här

”En omskakande exposé över den svenska rasismens historia”
Rikard Flyckt, Smålandstidningen

Köp här

CHRISTIAN CATOMERIS

Skrivtankar

Att skriva böcker är ett ensamarbete. Ett långsamt sådant. Det är svårt att veta hur detta ska landa.

Efter många års yrkesverksamhet har jag visserligen skaffat mig tillräckligt med självförtroende för att tro att jag ska få ihop det. Men hur det ska landa hos mottagaren är svårare att avgöra.

Med Det ohyggliga arvet från 2004, visste jag ju redan att den hade ”fungerat”. Om hur en ny generation tar emot den eller om de kan se poängen med den, är det för tidigt att säga något om. Eftersom det rör sig om en nyutgåva, om än reviderad och utökad med ett nytt kapitel har det varit relativt tyst om boken. Min förhoppning är dock att den gör sitt arbete i det tysta, att den sprids bland dem som kan tänkas ha användning av den.

Efter attentaten är min andra bok, efter Dykaren som exploderade (med Olivier Truc), som är skriven som en dokumentär berättelse. Det är en form som jag verkligen tycker om att jobba med. Här överför jag i text scener, dialoger och inre monologer som jag tidigare ibland lyckats fånga i filmade dokumentärer på TV. Det är en härlig utmaning att ge sig på när man tycker om att berätta.

I båda mina ”dokuromaner” (för att stjäla en recensents beskrivning av Efter attentaten) har jag varit medveten om att jag arbetat med dramaturgiskt starka berättelser. I Efter attentaten löper flera sådana berättelser parallellt. Av läsar- och recensentreaktioner verkar jag ha fått ihop trådarna som jag försökte tvinna under några ensamma månader i Frankrike framför min dator. Ja, inte helt ensamma: jag hade ju familjen med mig! De positiva reaktionerna gläder mig hursomhelst men överraskar mig kanske inte helt.

Det som däremot överraskar mig, helt enkelt för att jag varit omedveten om att detta varit synbart i mitt skrivande, är omdömen om ”känsliga fingertoppar”, ”nyanser”, ”omsorg” och liknande. I mitt privatliv har jag försökt att vara en sådan person, men i mitt yrkesliv har jag nog upplevt mig som en ”fridsstörare” mer än något annat. Kanske har jag lyckats få ihop mitt inre med mitt yttre?

Det är det som är så spännande med att skriva. Texten som föds i mottagarens huvud är inte alltid densamma som den man tror sig skriva.

Förhoppningen med Efter attentaten har också varit att skriva en bok som ställer frågor som jag tänker att vi alla borde ställa oss. Om vad som händer med människor och ett samhälle när det utsätts för ett starkt yttre tryck, i detta fall terrorismen. Det som hänt i mitt andra ”hemland” Frankrike har berört mig starkt och motiverat mig att skriva boken. Efter att boken publicerats har jag fått chansen att få tala om den inför en grupp jag hoppats skulle läsa den, medlemmar i Riksdagens justitieutskott. Gott så.

Jag skriver i en svår genre rent kommersiellt och måste se ödmjukt på möjligheten att boken sprids i vidare kretsar. Men oavsett hur det går, så finns den där nu, ett stycke arbete som jag kan se tillbaka på med en viss tillfredsställelse. Det är bra att ha i ryggen och en sporre inför nya tänkbara satsningar.